Varför dalmatiner?

Jag tänkte berätta lite om hur mina tankar gick när jag valde rasen dalmatiner. Dalmatinern är en medelstor ras som är lättlärd, mångsidig, uthållig och anpassningsbar. Den tycker om att arbeta men är ingen arbetande bruksras. Det här passar mig väldigt bra eftersom jag tycker om att träna men ändå inte vill ha en hund som kräver för mycket av mig. Dessutom tycker jag om att röra på mig, och eftersom dalmatiner kräver mycket motion så är det en bra kompis på promenader, cykelturer och löprundor.

Många förknippar dalmatinern med Disneyfilmen om Pongo och de 101 dalmatinerna. Att en hundras blir känd på det sättet är sällan bra. Visst är det roligt att människor får upp ögonen för en så underbar ras som dalmatinern, men allt för ofta ser de den där trevliga och fina hunden i filmen och tror att de utan ansträngning ska få en likadan hund på riktigt. Sanningen är den att en dalmatiner kräver sin förare för att må bra. Den måste få röra på sig ordentligt och den måste också få aktivering för huvudet.

För mig är det en optimal ras, men jag vill verkligen påpeka att var och en som vill skaffa hund måste ta reda på vad de vill ha ut av sitt hundägande och vilka raser som kan passa i deras liv. Man kan ju ha så olika uppfattning om vad till exempel ”mycket motion” är. För mig kan det vara en mil om dagen, och för grannen kanske det betyder att man går runt kvarteret några gånger om dagen.

Så jag valde helt enkelt en dalmatiner för att den passar mig och mitt liv!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *