Ett trevligt litet snickeri

Specialsnickeri, är det någonting som är speciellt roligt? Nja, det kanske inte är ett ämne som jag snöat in mig på även om jag givetvis tycker att fina snickerier är spännande. Men mer än så så bryr jag mig liksom inte. Det räcker med att snickerier ser bra ut, jag behöver inte veta så värst mycket mer om hantverket bakom. Visst är det alltid kul att fortbilda sig, men då väljer jag nog först och främst andra områden än snickeri.

Trots då så följer jag ändå en snickeriblogg, den blogg som drivs av Vara & Essungabygden specialsnickeri. Skälet till att jag gör det är att de verkar vara ett trevligt företag och skriver mysigt. Ibland till och med om snickeri, kors i taket. Det var spännande att läsa om hur de gjorde om en vanlig soffa till en bäddsoffa. Smart och praktiskt! Om jag nu någon gång skulle behöva anlita ett snickeri så vet jag vart jag ska vända mig!

Det är också ett företag som helt klart tänker på sina anställda. Visst, många företag säger att de gör de, men vad gör de egentligen? Inte så mycket för det mesta. Vara & Essungabygden specialsnickeri å andra sidan gör en hel massa. Till exempel så har alla anställda rätt till en timmes friskvård per vecka, på betald arbetstid. Ett utmärkt initiativ tycker jag, som ni kan läsa mer om här. Dessutom har de ett friskvårdsbidrag, som de anställda kan använda till att köpa träningskläder, tillbehör och skor för. Själva anlitar de Svenskt Kosttillskott, och det verkar vara en bra onlineaffär för träningsgrejor.

Samtidigt så läste jag i somras att i många kommuner så går utvecklingen i motsatt riktning – företag tar bort sina friskvårdstimmar. Trots att undersökningar visat att det leder till att de anställda både mår bättre OCH jobbar mer effektivt. Varför i hela friden tar de då bort sina friskvårdstimmar? Svaret är så fullständigt knasigt att det är svårt att tro att det är sant. Skälet är att friskvårdstimmar är ”orättvisa”. Alla anställda inom kommunerna hade nämligen inte tillgång till friskvårdstimmar. Så vad göra?

Den som har det minsta sunda förnuft inser att lösningen då är att se till att utsträcka friskvårdstimmarna till alla anställda. Nu talar vi dock om kommunal verksamhet, och då var lösningen i stället att ta bort friskvårdstimmarna. Det är svårt att uttrycka i ord hur korkat detta är men jag ska ändå göra ett försök: blä.

Varför dalmatiner?

Jag tänkte berätta lite om hur mina tankar gick när jag valde rasen dalmatiner. Dalmatinern är en medelstor ras som är lättlärd, mångsidig, uthållig och anpassningsbar. Den tycker om att arbeta men är ingen arbetande bruksras. Det här passar mig väldigt bra eftersom jag tycker om att träna men ändå inte vill ha en hund som kräver för mycket av mig. Dessutom tycker jag om att röra på mig, och eftersom dalmatiner kräver mycket motion så är det en bra kompis på promenader, cykelturer och löprundor.

Många förknippar dalmatinern med Disneyfilmen om Pongo och de 101 dalmatinerna. Att en hundras blir känd på det sättet är sällan bra. Visst är det roligt att människor får upp ögonen för en så underbar ras som dalmatinern, men allt för ofta ser de den där trevliga och fina hunden i filmen och tror att de utan ansträngning ska få en likadan hund på riktigt. Sanningen är den att en dalmatiner kräver sin förare för att må bra. Den måste få röra på sig ordentligt och den måste också få aktivering för huvudet.

För mig är det en optimal ras, men jag vill verkligen påpeka att var och en som vill skaffa hund måste ta reda på vad de vill ha ut av sitt hundägande och vilka raser som kan passa i deras liv. Man kan ju ha så olika uppfattning om vad till exempel ”mycket motion” är. För mig kan det vara en mil om dagen, och för grannen kanske det betyder att man går runt kvarteret några gånger om dagen.

Så jag valde helt enkelt en dalmatiner för att den passar mig och mitt liv!

Inspiration!

Jag följer ganska många bloggar om sådant som intresserar mig. Det är mest hundbloggar men också lite inredningsbloggar och annat. Jag tycker att det är spännande att få läsa och ta del av andras liv, men det bloggarna ger mig mest är inspiration. När det gäller hundar så är det mest träningsinspiration. Det kan ju vara så att man har fastnat i ett moment eller att man inte riktigt får kläm på något, och då kan det vara guld värt att läsa om andra som också tränar och hur deras tankar går.

Dessutom blir jag inspirerad på så sätt att jag blir sugen på att träna när jag läser om andra som tränar. Man kan få många bra tips genom bloggar, och så lär man ju också känna varandra genom bloggarna när man kommenterar och diskuterar. Rätt som det är hamnar man på samma tävling eller något och då känner man igen varandra och får träffas på riktigt. Det är väldigt kul! Jag följer bland annat Linn Hammarös blogg där hon bloggar om livet med schäfern Mölle, och vi träffades faktiskt på en hundmässa för ett tag sedan. Hundvärlden är bra liten ändå!

Linn och jag har ett liknande tänk när det gäller hundar och hundträning, så vi fann varandra direkt skulle man kunna säga. Hon är också aktiv med sin hund och hon är en härlig tjej med bägge fötterna på jorden. Det är så kul att man kan skaffa sig vänner och bekantskaper över hela Sverige (och världen för den delen) när man delar ett intresse!

Det är skillnad på lydnad och lydnad

Sirpa väntar fint på belöning

Sirpa väntar fint på belöning

Jag och Sirpa tränar och tävlar i lydnad. Tävlingslydnaden går enkelt förklarat ut på att hunden ska följa förarens kommandon genom olika moment, till exempel gå fot, stanna kvar, apport, och så vidare. Den typen av lydnad som man gör på tränings- och tävlingsplanen kan visserligen vara en hjälp i vardagen, men det är också väldigt viktigt att man har en fungerande vardagslydnad.

Vi kan ta koppelgående som exempel. En hund som tränar lydnad kanske har ett perfekt fotgående på planen, men utanför planen kan den dra som en tok i kopplet. Att gå fot så som man gör i tävlingslydnaden under en hel promenad fungerar inte, så man måste helt enkelt lära sin hund att inte dra i kopplet – något som kan vara lättare sagt än gjort i vissa fall.

På samma sätt kan en hund som gladeligen hämtar och lämnar av en apportbock på träningen vägra att släppa något smaskigt som den har hittat i skogen. Och eftersom det är i vardagen som man har mest behov av att hunden ska lyssna så gäller det alltså att lägga väldigt mycket krut på att få en god vardagslydnad.

Om man försöker använda sig av tävlingslydnad i vardagen börjar man i fel ände. Har man istället en bra vardagslydnad och kan styra sin hund utanför planen så får man mycket gratis när det kommer till att lära hunden tävlingslydnadsmomenten. Att lära sin hund hur man uppför sig är med andra ord mycket viktigare än att den presterar bra på träning och tävling!

Premiär för bloggen

Välkommen till min nya blogg! Jag heter Elina och här kommer jag att blogga om livet och vardagen med min hund Sirpa. Sirpa är en dalmatiner som i skrivande stund är fyra år gammal. Hon är en riktig talang när det gäller spår och hon är också duktig i lydnad. Lydnad har vi tävlat en del i och är nu uppflyttade till lydnadsklass 3. Agility tränar vi lite för skojs skull. Ingen av oss är så värst bra på det (speciellt inte jag som ibland har koordinationsförmåga som en flodhäst verkar det som), men det är en rolig avkoppling!

Den här bloggen kommer alltså att handla om livet som hundägare och om andra hundrelaterade ämnen, men också lite om mig själv och om icke-hundiga saker som jag vill dela med mig av. Jag hoppas att det blir en intressant och rolig blogg. Ni får gärna kommentera, ställa frågor eller tipsa mig om saker!